Body Mass Index (BMI) eller kroppsmasseindex anger relationen mellan vikt och längd enligt beräkningen kroppsvikt (m) i kilogram dividerat med kroppslängden (l) i meter i kvadrat.
BMI som mått på övervikt.
För en person med en viss längd ökar BMI linjärt med ökande vikt. Det finns i litteraturen olika statistiska gränsvärden för vad som skall räknas som övervikt. I tabellen visas de allmänna gränsvärden som WHO anger, som gäller vuxna människor med normal muskelmassa. Gränsvärdena för BMI ska ses som ett riktmärke för att mäta hälsosam vikt. Men BMI är inget klart facit; det är varken utformat efter kvinnliga värden eller stämmer överens för kroppsbyggare och elitidrottare. Muskler – som till stor del består av vatten – har en högre densitet än fett. Vanliga BMI-tabeller tar enbart hänsyn till längd och vikt. Kvinnor har normalt något lägre muskelmassa än män, och bör därmed räkna med lägre gränsvärden, särskilt vid värden upp mot övervikt. Ett mer noggrant instrument är att räkna ut andel kroppsfett i procent, vilket fungerar även för vältränade personer.
När det gäller barnfetma används ibland måttet isoBMI som är korrigerat för att passa denna åldersgrupp.
Andra mått på övervikt.
Ett kompletterande mått på om ett förhöjt BMI också innebär en ökad hälsorisk får man om man även mäter fettets fördelning i kroppen. Om en stor del av kroppsfettet utgörs av bukfetma så innebär det en ökad hälsorisk. Det kan därför vara av värde att också mäta kvoten mellan bukens och höftens omkrets, vilket kallas midja-höft-kvot. En hög kvot (mycket fett kring buken) indikerar bukfetma.
