Efter att ha tjurat mig igenom Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet kan jag inte längre blunda för det faktum att Vasaloppet måste åkas för att fullborda den svenska klassikern. Bokade på rekommendation in mig på Staffan Larssons skidläger i Mora. Packade ner alla varma kläder som jag äger och försökte trycka ner mina nyköpta skidor i ett lånat skidfodral men givetvis var det 5 cm för kort. Så med skidorna utstickande genom blixtlåsen kunde jag lika bra ha skrivet amatör i pannan när jag tog tåget till Mora.
På första träningspasset var mitt första problem att spänna fast mig i skidorna. Problem två var att förflytta mig med två pinnar under fötterna. Likna Bambi på hal is och därmed var största utmaningen att inte sparka loss skidorna och knäcka dem över knäet!
Vi tekniktränade i 2,5 timme och jag såg mest ut som en skadeskjuten kråka och ibland varierade jag med att ligga som en strandad val i snön. På eftermiddagen körde vi ytterligare ett teknikpass på 2,5 timme. Vid det här laget hade jag verkligen lärt mig att resa mig upp efter vurporna (även det är en konst). Men tack vare de fantastiska instrukörerna Staffan Larsson (vann vasaloppet 99, 2a plats med näst snabbaste tiden genomtiderna 98 och stakade 9 mil och slutade femma 94), Karin Ersson (fd landslagsåkare och tränare på skidgymnasium) och Kerrin Petty (Vunnit två Vasalopp och har rekordtiden. Även tävlat i två OS). RESPEKT och uppenbarligen kan de sitt jobb när de fick en helt orutinerad skåning att gå från magplask till att åka ”Tjejvasan” efter 10 timmars träning. (Min tidigare skiderfarenhet: en runda med min norrländska vän Joanna i Ume ifjol, på lånade skidor och det var ingen vidare vacker prestation…)
(Nog för att Staffan kan åka förbi mig på ett ben och med ögonbindel men av benvolymen att döma så vinner jag en knäböjsduell!) ;)
Vi har övat de 5 olika växlarna inom klassisk åkning, balansövningar och hur man byter spår. Hur kul som helst! :) Finns det någonting häftigare än utveckling? Känner att jag sprängt ytterligare en fysisk gräns, love it. Vasaloppet känns inte omöjligt, dä ä bar å åk! :)
Som PT var det även häftigt när vi hade personlig skidträning. Tränade lite extra på utförsåkningen. Kom till backen och då fick jag inte ta spåret ner utan den ospårade sörjan skulle bemästras. 1-0 snön blev 4-0 innan jag reducerade till 4-1. Skam den som ger sig. Känner mig betydligt säkrare där nu (om jag får ha spår villsäga). Att åka utan spår känns änsålänge som överkurs! Fick lite perspektiv på hur där är att vara nybörjare igen, en känsla som jag tar med mig och förhoppningsvis kan göra mig till en ännu mer förstående PT när jag tar mig an en ny person som aldrig lyft en vikt i hela sitt liv. Men sen har man som uppgift som tränare att pusha förbi den nuvarande kapaciteten för annars sker ingen utveckling! En process som jag brinner för :)
Även teknikträning längdskidor förbränner, snittade kring 1200/2,5 timme.
Helgens sista eldprov var att åka i Vasaloppspåret från Oxberg till Mora (tjejvasan). Märkte snabbt att skidorna var bakhala men då jag inte haft motivaton till att lära mig valla så kunde jag inte göra någonting åt saken. Bara att ta i lite extra och fick kämpa oförtjänt mycket för metrarna som jag tog mig uppåt. Men är det någonting som jag vägrar så är det att ge upp, man kan ju alltid staka! ;) Det jag saknar i teknik försökte jag kompensera med muskelmassa. Märke däremot att det var en ineffektiv taktik då typ Moras pensionärsförenings åkte förbi mig. Jag bryr mig inte om de åkt skidor i hela sitt liv- jag blev förbannad. Försökte trycka på lite till men skidåkning är så mycket mer än styrka och tajmingen försvann med mitt humör, så det gick ännu sämre och jag fick bittert se gamlingarnas ryggar försvinna in i skogen. Tog mig 3.2o att komma imål och förbrännde typ 2000 kcal. Det får vara okej med tanke på hur trasiga höftböjarna kändes efter fre/lördagens träning. Men jag är tävlingsmänniska och jag hatar att inte vinna även om det är i en sport där jag är en totalt chanslös amatör. Det är en instinkt jag har, försöker dölja den men den finns där.
Kan bjuda på ytterligare en klantighet. Någonstans Mellan Oxberg och Mora var där en låååång raksträcka och jag blev så sjukt uttråkad så jag svävade bort i tankarna och tappade helt fokus. Vips så var helgens 18e vurpan ett faktum och ett knak hördes från stortån. Nu är den svullen och orörlig. Om det inte läker på några dagar så tror jag den tar första platsen av mina pinsamma idrottsskador. Jag har vurpat så många gånger den här helgen så att en av mina andra norrländska vänner undrade om jag åkt i en slalombacke…
Hela helgen har varit fenomenal med trevligt sällskap i både den idylliska röda stugan 5 meter från skidspåret och i övriga träningsgruppen. Supertrevliga personer! :) God och näringsriktig frukost, lunch och middag och vacker natur. Vilken weekend! :)
Men jag har fortfarande ett problem: hur stannar man med längdskidor? UR SPÅR!!!! Två vilodagar och sen tillbaka i min rätta miljö: bland skivstängerna! :)
När gick du utanför din trygghetszon senast?
