Ni kanske tror att jag har varit osedvanligt lat. Inte gjort ett piss, knappt varit på gymmet och halvt försvunnit från jordens yta. På ett sätt så stämmer det. Inte varit på gymmet på i allafall en vecka, pendlat mellan förkyldning och en himlastormande ångest. Är sjukskriven från jobbet, motiveringen vill jag inte ta här, och jag har noll energi i min kropp.
Idag är det söndag, bristen på pengar har gjort att man suttit inne i lägenheten. Beck-filmerna har avlöst det man knaprat i sig i matväg och därimellan har ångesten bubblat sig upp ur mina porer, och tvingat sig till ett avsnitt av ännu någon banal serie.
Det är många saker som har hänt den senaste tiden. Lägenheten är uppsagd, jag har berättat för min arbetsgivare att jag vill sluta och avgett min formella uppsägning. Är vidrigt less på Norge över lag, hur min situation ser ut idag och väldigt många känslor styr mitt tankeliv, vilket inte alltid är en bra sak.
Ni som känner mig lite närmare vet att jag både har lika svårt med min självbild, som med mitt självförtroende. Det har aldrig funnits någon direkt brist på uppmärksamhet och komplimanger – tvärtom. Snarare har det funnits lite väl mycket av den varan och lite väl mycket press på den lilla person som jag utger. Pressen och prestationsångesten kan bli för stor, överrumpla mig och negativa sidor kan få mig att sitta fast lika hårt som något sött litet djur i en rävsax.
Längtar till tryggheten. Till rutinerna. Till att vara vanlig, till att få varva ner, koppla av och veta vad som händer om en vecka, om en månad och att jag inte hela tiden måste se till så att det går smidigt fram. Lita på de elementen i mitt liv som har förmågan att påverka.
Har valt att lämna Norge bakom mig, göra något nytt. Kanske se till att använda mig av de kvaliteter jag faktiskt har, men på vilket sätt är ännu inte kartlagt. En dag i taget, en sak i taget och ta ingenting för givet. Ingenting annat än att du kan lita på dig själv, för det vet jag. Jag sviker inte de människor eller de situationer jag vet att jag kan lita på, allra minst mig själv.
Dessvärre är det som sist när jag bodde i Norge, halvsjuk och noll energi större delen av tiden. Väldigt enerverande för den som vill klappra sig iväg till gymmet och se ådrorna utvidgas. Ska ge mig på ett överpass-försök imorgon. Annars så har jag fått en del mail, skrivit kost-scheman och träningstips till olika personer de senaste veckorna. Alltid lika kul när någon tycker att man gör ett bra jobb och vill ha hjälp, från en vanlig medmänniska som en själv.
Till vardagen är jag rätt less, aldrig varit så här nere efter ett så jobbigt år som detta. Men vad kan man säga? Det enda det måste innebära är att 2011 bara kan bli bättre.
Det önskar jag mig i 25-års present. Ett bra, jävla 2011. Det förtjänar jag efter detta år av död, sorg, smärta och oförstånd. Snälla, jag ber er ödmjukast, ett bra år 2011.
