Vad är det som gör att vissa bara älskar att plåga sig själva? Att fastän träningen gör fasansfullt ont så fortsätter man och pressar sig själv, några reps till…å så några till… å sista bästa… :)
Man kan ju undra ibland varför folk blivit så förtjusta i just styrketräning, det är ju ett evigt monotont slit och man får bara ont överallt… eller?
Kan det vara denna underbara känsla av styrka och att få känna att man verkligen lever, att inte bara nöja sig med vad man tror att man klarar av utan att man faktiskt får utmana sig själv och hela tiden testa gränserna för vad man kan prestera. Kroppen är ju fantastisk på att anpassa sig och ger sig inte i första taget så därför måste man dessutom vara kreativ och ändra upplägg och övningar med jämna mellanrum för att det ska hända saker. Och efter ett tungt träningspass så ger kroppen igen med råge! Man kan knappt gå, sätta sig eller resa sig efter att ha kört ben, eller få på sig kavajen efter att ha kört bröst, och att föna håret är bara att glömma efter ett rejält armpass osv. Ändå fortsätter man och tycker det är helt okej! :) Varför?
Jo för att det ger resultat och det är ju dem man vill åt, och med styrketräningen får man verkligen kvitto på det man gör (och även på det man INTE gör!) Spelar man golf kan man ljuga om sitt handikapp eller om man spelar tennis kan man skylla på dagsformen men med styrketräningen syns det direkt om man mest snackar om träning eller om man faktiskt är på gymet och sliter på stålet :)
Så därför tar man denna smärta, denna ”växtvärk” med en klackspark (i tanken då för att genomföra en är ju omöjligt när man har ont hi hi) och nästan får en slags hatkärlek för den. Man vet hur ont man kommer att få men ändå kör man bara på! Inte helt logiskt men vem har sagt att vi människor är logiska?! Huvudsaken är att vi gör det vi älskar och mår bra av!
Kör hårt nu!
